Herr talman! När jag för tre år sedan konfronterades med Estonias förlisning - då som ledamot i konstitutionsutskottet - stod det ganska snart klart att det i myndigheternas officiella redogörelse fanns någonting som inte stämde. Nu, tre år senare, har den känslan förbytts i tvivel om det över huvud taget finns någonting som stämmer.

Då, för tre år sedan, hade det just avslöjats att en inspektion av Estonias sjövärdighet av en tillfällighet ägt rum samma dag som fartyget anträdde sin sista resa. Inte mindre än fem olika brister upptäcktes då - så allvarliga att var och en för sig räckte för att förklara Estonia icke sjövärdig. Trots detta tilläts Estonia lämna Tallinns hamn utan att några åtgärder hade vidtagits. Det inspektionsprotokoll som hade upprättats och som bifogades till Haveriutredningen visade sig senare vara manipulerat. Det ansvariga statsrådet tillmätte varken inspektionsresultatet eller förfalskningen någon som helst betydelse under åberopande att inspektionen var endast ett led i den utbildning av estniska inspektörer som Sverige åtagit sig och således ingen inspektion i formell mening. Statsrådet hävdade således på fullt allvar att det inte var de allvarliga bristerna i sig utan under vilka formella omständigheter de hade upptäckts som var avgörande för om de skulle tillmätas betydelse.

Nästa osannolika upplevelse blev att konstitutionsutskottets majoritet accepterade det resonemanget. Det ansvariga statsrådet avkrävdes inga ytterligare synpunkter. Så avfärdade Sveriges högsta rättsvårdande organ - det vill säga vi, riksdagen - Estoniaolyckan vad gäller krav på vidare utredning. Där står vi ännu i dag. Kanske anar vi att en liten ljusning nu har inträffat efter elva års mörkläggning; vi får väl se. Framför allt har under dessa elva år sedvanlig och i alla andra sammanhang ansedd nödvändig sjöförklaring ännu inte hållits. Mycket vatten har runnit i Strömmen sedan dess. Den mörkläggning som numera omger Estonia ter sig osannolik för den som inte mött den. 852 personer uppges omkomna. 137 räddades trots allt. Med tanke på alla de rykten, motsägelser och konspirationsteorier som omgärdar denna vår svåraste och fortfarande ouppklarade sjöolycka framstår vittnesmål från de 137 överlevande som omistliga i strävan efter att vinna klarhet. Trots detta har enligt uppgift endast sex av de 137 överlevande förhörts. Riksdag och KU har hittills låtit sig nöja. Varför? Originalfilmer från fartyget som är oredigerade eller oklippta är inte tillgängliga. Den oklippta originalfilm som togs för att dokumentera samtliga dykarbeten uppges dykerifirman ha eldat upp. När, eller ens om, finns inte dokumenterat. Inga bevis eller intyg om att de skulle ha bränts upp finns utan endast ett vagt muntligt besked om att det skulle kunna ha skett någon gång i en soptunna på dykerifirmans bakgård därför att dykerifirmans eget kassaskåp ansågs bristfälligt. Så har det viktigaste bevismaterialet från Estonia - Sveriges svåraste sjöolycka - hanterats!

Filmningen på bildäck förnekas trots bevis om motsatsen. Bildäcket är den från utredningssynpunkt kanske helt avgörande fartygsdelen. Att bildmaterial därifrån ej utlämnas behöver knappast påpekas. Oacceptabla jävsituationer som har avslöjats föranleder bara bortförklaringar. Och nyss fick vi här höra att inte ens fartygsritningar finns kvar - helt otroligt! Ytterst anmärkningsvärt är ett uppseendeväckande kritiskt brev till talmannen från den internationellt kanske mest respekterade organisationen för haveriutredningar. Där betecknas Estoniakommissionen som ett "historiskt misstag" på grund av sin sammansättning. Detta har inte satt några som helst märkbara spår hos berörda utskottsledamöter.

Begäran om att utfå lastmanifest från olycksresan avvisas - först med motiveringen att de är förstörda. Därefter har man hittat, återfunnit, dem men hemligstämplat dem i 70 år. Hur kan offentliggörandet av ett lastmanifest på en civil passagerarfärja utgöra ett hot mot rikets säkerhet i 70 år? Högst ansvariga myndighetspersoner vid tidpunkten för Estonias förlisning förklarar att de inte längre minns någonting om transport av krigskontraband och hänvisar till och med till att de just gått i pension och därför väljer att tiga.

Oavsett vad, eller var man söker klarhet, när det gäller Estonia har man åtminstone hitintills mötts av en kompakt tystnad och mur av ovilja från myndigheterna. Den version som än i dag gäller är den som tre regeringschefer enades om bara några timmar efter Estonias förlisning innan några som helst tekniska undersökningar ens hade påbörjats. Man sade att Estonias visir hade lossnat i hårt väder därför att farten var för hög. Punkt, slut! Det är en version som ingen opartisk internationell expertis accepterar.

Men man ville inte bärga omkomna och inte heller Estonia. Varför?

Detta är en skam och en skandal för Sveriges riksdag. Denna cynism är en följdriktig fortsättning på händelserna hösten 1994. Först löftet om bärgning, följt av ett närmast barbariskt beslut, skulle jag vilja säga, att gjuta in fartyg och omkomna i betong, för att slutligen ta ett cyniskt beslut om gravfrid - cyniskt därför att inga hinder fanns att bärga de omkomnas kvarlevor. Bärgningen häromåret av atomubåten Kursk på mångdubbla djupet i ett stormigt ishav är bevis nog för att det hade gått. Men man ville inte bärga omkomna och inte heller Estonia. Varför? Det halmstrå som Sverige nu försöker rädda sitt skamfilade anseende med är den gravfrid som utlysts över förlisningsplatsen. Denna unika åtgärd, hävdar man med hör- och synbart skrymteri, har vidtagits för att tillmötesgå anhörigas önskemål.

Vad man inte med ett ord nämner är de mångfalt fler anhöriga som vigt sina liv åt att söka skapa klarhet i varför deras nära och kära tvingades till en för tidig död med Estonias förlisning, de som vägrar att ge upp hoppet att ge sina döda en sista vila i vigd jord. Att deras förhoppningar brutalt omintetgörs bekymrar inte. I jämförelse med åtgärderna för offren i DC 3:an och tsunamin framstår utredningen av Estoniakatastrofen hittills som ett simpelt nationellt hyckleri. Säg den nationella tåg-, flyg- eller fartygskatastrof med nära tusentalet omkomna som i en rättsstat bokstavligen kan begravas i betong i stället för att utredas! Självfallet kan sanningen om Estonia vålla djupt obehag. I en rättsstat får det emellertid aldrig utgöra ett skäl för lydstatens passivitet.

Helt avgörande är nämligen att regering och riksdag i en rättsstat alltid har den övergripande skyldigheten att värna det allmännas intresse. Det är en skyldighet som man ansvarslöst har krupit ur genom att i stället hänvisa till särintressen. En nationell katastrof av Estonias dignitet kräver utredningar som så långt det är möjligt förhindrar att den kan upprepas. Detta rättmätiga allmänintresse inte bara negligeras, utan direkt motarbetas, av regering och riksdag. Jag tvekar inte att påstå att den rådande gravfriden är ett sofistikerat led i dessa ambitioner. Hyckleri har sannerligen inte varit en bristvara under dessa år.